jonnahultgren

När jag var liten frågade jag alltid mamma varför du inte bodde med oss två. Eftersom att jag var så liten och inte förstod så sa hon alltid "Han ville bo kvar där". Och det trodde jag på. Men jag trodde även att jag skulle få träffa dig ofta. Men dagarna gick utan att jag träffade dig. Först en vecka innan min 9års dag träffade mamma dig på affären och hon kom till bilen och sa att det var någon som ville träffa mig. Så fort jag fick reda på vem den personen var så ville jag inte gå fram, men mamma tyckte att jag skulle göra det. Du tyckte att vi skulle träffas, och den dagen då jag fyllde 9 år gick jag och Natalie upp till dig. Vi bara satt där och gjorde ingenting. Du sa knappt ett ord till oss. Du gav oss din adress och ditt telefonnummer. Men jag visste ju redan vart du bodde, du bodde bara några 100meter ifrån mig. Men ändå träffades vi aldrig. Åren gick utan att man varken träffade dig eller hörde något från dig. Jag gick upp till dig, men varje gång kom alltid din kärring ut och sa att du jobbade, handlade, det var alltid någonting du gjorde. Du hade aldrig tid. Sedan slutade jag gå till dig och försöka. År 2003 lämnade jag Värnamo och flyttade upp hit, till Hällefors, åren gick utan att höra något från dig. Jag bjöd dig på min konfirmation, men fick aldrig något svar. Sen dog farmor, och jag kände att jag verkligen inte ville gå på hennes begravning för att jag visste att du skulle vara där. Men jag åkte dit ändå, för hon var ju trots allt min farmor och hon betydde så mycket för mig. Och jag fick träffa dig. Det du sade till oss, det visst jag direkt att du inte menade. Jag vet att du bara ville att vi inte skulle vara sura på dig... "Förlåt att jag inte har hållit kontakten med er. Jag ångrar mig verkligen" Du kramade mig och Natalie, dina döttrar som inte fått lära känna sin pappa. Du ville ha våra nummer så att du kunde ringa oss. Du ville hålla kontakten, så vi gav dig våra mobilnummer och du sa att du skulle ringa veckan efter, och vi fick en varsin liten kram innan vi skiljdes åt. Jag och Natalie har frågat varandra många gånger om du har hört av dig till någon av oss. Men nej, nu har det snart gått ett år utan att vi har hört något från dig. Visserligen är det långt, men man kan väl ändå ringa? Jag och Natalie har långt till varandra, men vi ringer eller skriver till varandra i alla fall. Vi träffas varje gång det är marknad i Filipstad. Vi försöker i alla fall hålla kontakten med varandra. Men du försöker inte ens. Om du nu skulle ringa någon dag, så skulle jag bara lyssna utan att säga något eller så skulle jag bara lägga på luren. Jag har levt utan dig i så många år, så jag behöver dig inte längre. Jag vill glömma dig, men du finns alltid i mina tankar. Det fanns då jag hade tankar om att jag saknade något i mitt liv, jag trodde att det var du som var den biten som saknades. Men nu vet jag att det inte är du som saknas. Jag kan inte längre säga PAPPA eller FAR om dig. Det går bara inte, eftersom att du aldrig funnits där som en pappa.

PAPPA FÖR MIG ÄR DU DÖD!!